Arkiv december, 2008
Veckans filmtips: Closet Land
Har du någonsin sett en sån där film som på något sätt etsar sig fast i hjärnan och sen vägrar försvinna? Denna filmen hade den effekten på mig när jag såg den för länge sedan. Den gick på tv sent en kväll och jag hittade den medan jag låg och flippade kanaler. Jag började titta och kunde faktiskt inte slita mig från den. Detta är enda gången jag sett den, eller ens hört talas om den, vilket är mycket synd för den borde få mer uppmärksamhet.
Filmen är baserad på ett extremt enkelt koncept som närmast liknar teater mer än film; två människor i ett rum som samtalar och interagerar. Det är allt. Alan Rickman spelar en förhörsledare i en icke namngiven samtida polisstat och Madeleine Stowe spelar en barnboksförfattare som är anklagad för att sprida propaganda via sina böcker. Det skulle kunna bli heltråkigt, men det blir det aldrig.
Filmen räddas på ett fantastiskt sätt av skådespelarinsatserna och det briljant skrivna manuset som får en att gissa vilt vad som egentligen är sanning och vad som är lögn. Rollerna är inte ens namngivna, utan nämns endast som ”Förhörsledare” och ”Offer” i eftertexterna, men det tänker man inte ens på förrän efter filmen. Det behövs liksom inte.
Man kan också påpeka att denna filmen gjordes långt innan Guantanamo Bay och före terrorism blev en ursäkt för att förneka människor deras mänskliga rättigheter. Det är nästan kusligt hur vad som då verkade som mörk science fiction nu verkar ha blivit en tragisk verklighet. Förhoppningsvis kan den planerade nerläggningen av det kubanska fängelset fungera som en övergång till en mer mänsklig politik igen…
Men denna filmen är naturligtvis inte för alla smaker, det kanske ni har räknat ut själva. Är man sugen på en actionfilm ska man hålla sig undan från denna, men gillar man spännande psykologiska thrillers i ett långsamt tempo kan jag verkligen rekommendera denna glömda pärla. Om du kan hitta den.
Lord of the Rings på Blu-ray 2009
Nu verkar det faktiskt någorlunda officiellt – Blu-ray.com listar Lord of the Rings: Fellowship of the Ring med releasedatum 2009. Visserligen vet jag inte exakt hur ”officiella” blu-ray.com är, men det känns ju som om Sony inte skulle gilla att någon oansvarig ryktesspridare sitter på ett sånt domännamn.
Tyvärr listar de speltiden som 178 minuter, vilket innebär att det inte är extendend edition, alltså inte den förlängda versionen. Jag hoppas det bara beror på bristande information och att de satt den tiden bara för att ha nånting att visa. Resten av informationen är ju minst sagt bristfällig.
Det bästa vore, i min mening, att ha båda versionerna på samma skiva. Detta borde ju vara möjligt eftersom funktionen med branching faktiskt redan finns på dvd. Då kunde man ju välja vilken version man ville se när man startar filmen. De kunde ju via bd-live samla in statistik för hur många som väljer vilken version och slutligen inse att folk vill ha den förlängda versionen och skrota den kortare theatrical versionen.
Veckans filmtips: Dellamorte Dellamore
Denna veckan blir filmtipset lite obskyrt, men det kan inte hjälpas. Denna filmen hittar man kanske inte i närmaste ICA butik tyvärr. Men den är definitivt värd att leta efter om man gillar gamla skräckfilmer. Nu är det i och för sig ingen ren skräckfilm, utan en film med element av skräck, drama, komedi och filosofi och detta är ju ingen kombination man stöter på varje dag.
Dellamorte Dellamore, eller Cemetary Man som den också är känd som, handlar om en dödgrävare på en liten kyrkogård i staden Buffalora som passande nog heter Francesco Dellamorte, spelad av Rupert Everett. Han och hans dövstumme assistent Gnaghi har fullt upp med att begrava, och efter cirka en vecka begrava igen, sina kunder. Alla som begravs på kyrkogården vaknar nämligen upp efter cirka en vecka och är ute efter blod.
Så långt är historien tämligen standard, men det är här denna filmen skiljer sig från vanliga zombiefilmer. Francesco och Gnaghi tar det hela med ro och ser denna detalj som en del av jobbet. Ingen annan i byn känner dock till kyrkogårdens lilla egenhet.
Härifrån spinner historien vidare med kärlekshistorier och nattsvart humor på ett sätt som jag inte sett i någon annan film innan och efter denna. En kvinna, spelad av den otroligt sexiga Anna Falchi, dyker upp om och om igen och gäckar Francesco, samtidigt som Gnaghi blir förälskad i borgmästarens dotter. När hon dör i en bussolycka ser han sin chans till romans.
Från detta kastas man raskt vidare till diskussioner med Döden om livets vara och icke vara, ändå till slutet som jag fortfarande inte är helt klar över vad det betyder. Då har jag ändå sett filmen ett tiotal gånger. Det är som sagt ingen vanlig skräckfilm.
Jag kan inte nog rekommendera denna lilla bortglömda pärla, och om du inte är intresserad av filosofiska diskussioner eller stämningsfull och vacker scenografi, musik och berättarteknik, se den för de splattiga effekterna den onödiga nakenheten. 
Blu-ray går framåt
Läste häromdagen att Discshop för första gången sålt fler Blu-ray än dvd av en film; The Dark Knight. Kanske är det ändå dags för lite genomslag för detta format i Sverige. Även spelarna börjar ju äntligen komma ner i pris och närma sig en nivå där man faktiskt kan överväga att köpa en Blu-rayspelare istället för en dvd, om man ska köpa något nytt.
Att det blev just denna filmen som säljer bäst i högupplöst format är kanske ingen direkt överraskning. Många unga män och kvinnor med intresse för både teknik och film tilltalas nog av gamle gode Läderlappen, och Heath Ledgers porträtt av Jokern har ju redan nått legendstatus i vissa kretsar.
Man kanske skulle börja titta lite närmare på vilken hårdvara som faktiskt finns ute nu och vad som ligger runt hörnet. Utecklingen rullar ju på och jag har inte riktigt hängt med de senaste månaderna.
Veckans filmtips: Memento
Ok, det här med veckans filmtips gick ju inget vidare, jag klarade det inte ens två veckor. Men att döpa om det till Varannan Veckas filmtips blir ju lite konstigt, så det får vara som det är.
I alla fall, filmen jag tänkte rekommendera denna veckan heter Memento och är regisserad av Christopher Nolan som senare bidragit till filmvärlden med filmer som Batman Begins, The Prestige och nu senast en liten rulle vid namn The Dark Knight.
Guy Pearce spelar Leonard, en man på jakt efter sin frus mördare. Kruxet ligger i att i samband med mordet fick Leonard en skallskada som gör att han nästan helt saknar långtidsminne. Han minns allt som hände innan skadan, men efter den kan han endast minnas cirka 5-10 minuter bakåt. Genom lappar, foton och tatueringar håller han informationen om sin jakt uppdaterad.
Filmen utspelar sig i korta episoder i omvänd kronologisk ordning, vilket gör att man som tittare får en genialsik inblick i hur Leonard upplever världen. Han träffar människor som känner honom men han, och du som tittare, har endast Leonards foton och anteckningar till hjälp för att veta vilka de är.
Som om detta inte vore nog utspelas en parallell sekvens med jämna mellanrum. Denna visas i rätt kronologisk ordning, i svartvitt för att särskilja den från den andra historien. Här sitter Leonard i ett hotellrum och pratar med någon i telefonen, berättandes bakgrundshistorien både för honom och tittaren.
Hur det hela slutar tänker jag inte gå in på, men jag kan avslöja att slutet är tankeväckande och tämligen oväntat. Detta är en film för dig som vill fundera lite själv, men inte vill bli helt konfunderad när filmen väl är slut. En stor rekommendation och en av mina absoluta favoritfilmer.
Recension: NHK – Unununium
Senaste släppet på mitt favorit-skivbolag, tyska Raster-Noton, kommer från en japansk duo som kallar sig NHK. Det är den första delen av nio i en planerad serie vid namn Unun, namngivna efter de grekiska atomnumren för element 111-119 i den periodiska tabellen.
NHK består av Kouhei Matsunaga och Toshio Munehiro, varav den förstnämnda tidigare jobbat ihop med bland andra Merzbow, Sean Booth från Autechre och Mika Vainio från Pan Sonic. En tämligen gedigen noise-bakgrund alltså.
NHK riktar mer in sig på techno men det finns fortfarande tydliga spår av deras tidigare musik. Ett par av spåren på Unununium drar definitivt mer åt noise än techno, dock är de ganska korta och fungerar mest som mellanspel mellan de ”riktiga” spåren.
Och det är bland dem som de riktiga guldkornen på skivan hittas. Redan på andra spåret, Persedes, dunkar det igång med intensivt driv och en blytung basgång man inte kan hjälpa att ryckas med av. Detta är helt klart skivans höjdpunkt. Resten av spåren tuffar på i bra takt och blandningen av techno och noise fungerar utmärkt. Jag har inte hört något så bra i genren sedan Porter Ricks och Techno Animal släppte Symbiotics för 9 år sedan.
Skivan verkar endast släppas på vinyl men finns även att köpa i digital form direkt i Raster-Notons webshop både som mp3 och förlustfritt format, applåd för det. Jag kan verkligen rekommendera denna skiva till dig som gillar lite skitig techno och inte är rädd för lite oljud emellanåt.
Länkar
Senaste inlägg
Arkiv
- februari 2010 (1)
- april 2009 (3)
- mars 2009 (13)
- februari 2009 (4)
- januari 2009 (9)
- december 2008 (6)
- november 2008 (6)
- oktober 2008 (7)
- september 2008 (5)