Film
I huvudet på Van Damme
Ni kanske tror att rubriken är ett litet skämt från min sida, som en liten referens till gamla 70-talskomedier med Hasse och Tage? Tyvärr är det inte så, utan detta är vad den svenska titeln på Jean-Claude Van Dammes senaste film kommer bli när den går på svenska biografer.
Allvarligt talat, jag trodde den svenska bioindustrin var förbi sådana här pajasfasoner. På 80- och 90-talet hade var och varannan amerikansk film en dålig och fördummande översättning. Varför döpte man till exempel alla filmer av Mel Brooks till ”Det våras för…” och alla Goldie Hawns filmer till ”Tjejen som…” bara för att de i början av sina karriärer hade filmer som började på detta? Jo, för att vi dumma besökare kanske inte skulle kunna läsa på affischen vilka som hade gjort eller var med i filmerna utan endast gick efter titeln för att bestämma om filmen verkade sevärd.
Denna syn som bioindustrin hade på sina kunder tycker jag borde vara ett minne blott nuförtiden, men icke. Här kommer en film som är ett mindre dramatisk mästerverk, med underbart naturligt skådespeleri och mycket svart humor. En film som kallats Van Dammes livs roll, där han bland annat i en fullständigt hypnotisk scen lägger ut hela sitt liv och inre värld för publiken på ett oerhört naket sätt.
Så hur resonerar svensk bioindustri? ”Hm, det var värst vad deppig denna filmen verkar, bäst vi sätter en käck och rolig titel på den så lockar den nog mer folk som är sugna på en komedi. Om de inte gillar den för att den inte har någon som tappar byxorna så har vi redan deras pengar, tjoho!”
Sorgligt… Men se filmen ändå, trots titeln. Förvänta dig bara ingen pilsnerfilm.
Veckans filmtips: This Film Is Not Yet Rated
Denna veckan tänkte jag tipsa om en dokumentär som heter This Film Is Not Yet Rated. Om frasen låter bekant så är det denna text som brukar finnas i början av tidiga trailers för amerikanska filmer. Detta innebär att filmen ännu inte fått en bedömning av den amerikanska organisationen MPAA.
Detta låter kanske lite tråkigt, men det kan jag garantera att det inte är. Regissören Kirby Dick försöker gräva fram information om denna förvånansvärt hemlighetsfulla organisation och hittar en hel del konstiga saker.
Han anställer till exempel en privatdetektiv för att reda ut vilka det egentligen är som bedömer filmer. Enligt organisationen ska gruppen utgöras av ”vanliga föräldrar” vilket visar sig ytterst tveksamt om de lever upp till.
Filmen innehåller även många roliga intervjuer med andra regissörer som berättar om sina kontakter med MPAA. Dessa inkluderar John Waters, Kevin Smith och Matt Stone, en av skaparna av South Park. Han berättar en mycket underhållande historia om filmen Team America: World Police, som enligt MPAA innehöll alltför grafiska sexscener. Om ni har sett filmen eller vet vad den handlar om förstår ni säkert hur absurt detta är.
Rekommenderas.
Veckans filmtips: The Descent
Eftersom jag nämnde The Descent 2 i en tidigare post tyckte jag att det kunde passa bra att tipsa om den första filmen. Detta är, i mitt tycke, en av vår tids bästa skräckfilmer. Den kombinerar intressanta karaktärer med en hotfull miljö som bara blir värre och värre ju längre filmen går.
Filmen handlar om en grupp väninnor som ger sig ut i skogen för att prova på lite grottklättring, ungefär som bergsbestigning men åt andra hållet så att säga. En av dem känner till ett stort underjordiskt grottsystem som de ska utforska.
Det är lika bra att säga det med en gång; om du har minsta anlag för klaustrofobi bör du tänka efter två gånger innan du ger dig in i denna filmen. Jag har inga direkta anlag för det men kände ändå en klart otrevlig känsla i vissa scener relaterade till trånga utrymmen.
Nu är det dock inte bara mörker och trånga vrår som lurar nere i grottan, utan även något klart mer aktivt. Vad det är tänker jag inte gå in på, men jag kan säga att alla gore-älskare definitivt får sitt lystmäte innan filmen är slut.
Så om du är ute efter en grym skräckis som inte bara öser på med blod, även om det finns gott om det med, men som också har en otroligt tryckt stämning och bra skådisar, kan jag rekommendera denna varmt.
Kommande filmer 2009 att se fram emot
2009 kan komma att bli ett riktigt bra filmår, med många lovande filmer på väg. Jag tänkte nämna några jag ser fram emot lite extra mycket.
Först och främst har vi naturligtvis Watchmen. Denna filmatisering av den grafiska novellen (finare ord för serietidning) tror jag kommer bli riktigt bra. Jag har läst den ett antal gånger och de bilder och trailers jag sett hittills pekar på att filmen kommer följa novellen ganska nära. Förutom slutet, tyvärr. Men jag tror att andemeningen fortfarande kommer finnas kvar, även om själva utförandet skiljer sig.
Sen har vi Lars von Triers senaste projekt, kallat Antichrist. Detta ska enligt IMDB vara en thriller som mynnar ut i en skräckfilm, vilket jag tror kommer bli riktigt sevärt. Jag är ett fan av det mesta Trier gjort tidigare och om man betänker vilka sjuka scener han då och då presenterade i sin serie Riget, som ändå var mer svart komedi än skräck, kan man nog räkna med att han levererar varorna.
JCVD är en ny film med Jean-Claude Van Damme, som känns lite otippad. Han spelar i princip sig själv i en film som verkar väldigt underhållande. Jag är inget större fan av hans tidigare filmer, men denna verkar definitivt annorlunda.
Fanboys är en liten komedi om ett gäng nördar som bestämmer sig för att bryta sig in i Skywalker Ranch för att stjäla en förhandskopia av Star Wars Episod 1 innan den haft premiär. Det ser ut som en klassisk roadmovie med sköna karaktärer och många nördiga referenser. Sen är ju Kristen Bell med också, det är ju aldrig fel.
Sedan kommer även en radda filmer som jag också ser fram emot, men inte orkar raljera alltför mycket om. Till exempel X-Men Origins: Wolverine, Terminator Salvation, Star Trek, Descent 2, Transformers: Revenge of the Fallen och säkert en massa andra filmer jag inte ens vet om.
Så det ska nog inte vara något problem att överleva detta filmåret utan att bli uttråkad.
Veckans filmtips: Shoot ‘Em Up
Denna veckan är det dags för en riktig actionrökare. Clive Oven verkar har fått mersmak för action efter sin roll i Sin City och spelar i denna filmen en liknande figur. Storyn är enkel, på gränsen till onödig, men i denna filmen spelar det mindre roll. Här är det actionscenerna som har huvudrollen och jag skulle vilja påstå att detta är själva definitionen av en popcorn-rulle.
Filmen börjar med att Smith, som Ovens rollfigur sparsmakat heter, ser en höggravid kvinna jagas av pistolviftande män. Motvilligt ger han sig in för att skydda henne och filmen första actionsekvens startar. Inom loppet av några minuter har Smith skjutit ner alla skurkarna, förlöst barnet och rymt med barnet till säkerhet. Och då har filmen bara börjat.
Nu visar det sig att en väldigt bister skurk vid namn Hertz, spelad med glimten i ögat av Paul Giamatti, var den som skickat sina män efter kvinnan och barnet. Han ger sig ju naturligtvis inte utan jakten på på Smith och barnet går vidare filmen igenom, med en mängd roliga actionscener efter varandra, den ena mer bisarr än den andra.
På ytan kan filmen påminna lite om Children of Men som jag tipsade om häromveckan, men detta är egentligen en helt annan sorts film. Det krävs att man stänger av hjärnan ett tag och bara låter sig guidas fram genom kulregnet. Och kul är det definitivt. En av de mer minnesvärda scenerna innehåller både sex och kulregn, samtidigt!
Har man lite humor och inte tycker att serietidningsaktigt videovåld är alltför skrämmande kan man inte annat än gilla en sån här film. Den tar inte sig själv på allvar alls, men känns ändå som en liten homage till 80-talets glada actiontider. Rekommenderas som fredagsunderhållning med glada vänner och alkohol.
Veckans filmtips: The Fall
Jag tror jag allvarligt får börja fundera på om jag ska döpa om denna sektionen. Det är inte så lätt som det ser ut att hinna med en film i veckan. Men nu är det iallafall dags igen.
Idag tänkte jag rekommendera filmen The Fall av av regissören Tarsem Singh. Tarsem har tidigare gjort en annan av mina favoritfilmer, The Cell, och han gjorde mig inte besviken med detta nya alster. Samma storslagna och otroligt imponerande bildspråk som i The Cell lever kvar och även om filmen vore tråkig skulle man kunna uppskatta den enbart för detta.
Nu är den ju inte tråkig, som tur väl är. Filmen utspelar sig på ett kloster/sjukhus någonstans i Mexico runt 1920-talet, där en amerikansk stuntman, spelad av Lee Pace, blivit inlagd efter att ha skadat sig allvarligt vid en filminspelning i närheten. En annan patient är den unga Alexandria som springer runt med armen i gips och hittar på diverse hyss.
De två träffas och Roy, som stuntmannen heter, börjar berätta sagor för Alexandria. Det är nu magin sätter igång. Sagan som berättas vävs dock ihop med verkligheten mer och mer och blir alltmer tragisk när verkligheten börjar bli för mycket för Roy. Bilderna man ser utspelas i Alexandrias huvud, vilket ger utrymme för en del subtil humor. Till exempel när Roy nämner en ”indian” ser man en indier, men allt eftersom blir det mer och mer tydligt att han egentligen menar en indian.
Jag tänker inte avslöja något om själva sagan eftersom jag alltid ansett att man bör ta sig an filmer med så lite information som möjligt för att de ska kunna upplevas på rätt sätt. Vad jag dock kan avslöja att Tarsem funnit en liten guldklimp i den unga flickan som spelar Alexandria. Hon är definitivt en av de mest naturliga skådespelerskorna jag någonsin sett, och hennes och Lee Paces samspel höjer denna filmen markant.
Se denna på så stor skärm du kan, helst med högupplöst projektor. Du kommer inte att ångra dig.
Veckans filmtips: Children of Men
Efter en veckas julpaus är det dags för ett litet filmtips igen. Det har ju inte varit någon brist på filmer på tv den senaste tiden, så ni kanske har klarat er utan mina ovärderliga råd.
Tipset denna veckan är en relativt ny film, regisserad av Alfonso Cuarón som jag måste erkänna är helt okänd för mig. Huvudrollsinnehavaren Clive Owen spelar en nerdekad före detta aktivist vid namn Theo Faron i en nära framtid, där mänskligheten långsamt håller på att dö ut på grund av en mystisk oförmåga att fortplanta sig. Det föds alltså inga barn längre och det har det inte gjort på 18 år.
Detta är, som ni kanske förstår, en ganska dystopisk science-fiction film. Som all god sci-fi speglar den många av dagens problem och rädslor på ett skrämmande sätt, med fascism och krig som vardagsmat.
Theo blir genom diverse händelser beskyddare av en kvinna som mot alla odds har blivit gravid. Hans uppdrag är att föra henne till säkerhet hos en grupp som kanske inte ens existerar, vilket visar sig farligare än han trott.
Filmen blandar action och drama på ett sätt som får en att ryckas med och jag hade svårt att slita ögonen från skärmen förrän eftertexterna började rulla. Den innehåller dessutom en av de mest effektfulla och medryckande actionscenerna jag någonsin sett, där man får följa Theo i en enda lång tagning när han springer mellan hus mitt under rådande strider. Denna scenen slår lätt landstigningsscenen i Saving Private Ryan i ren och skär adrenalinpumpande action.
Men filmen innehåller som sagt mycket mer än action och jag kan därför rekommendera den till så gott som alla som gillar bra filmer helt enkelt.
Veckans filmtips: Closet Land
Har du någonsin sett en sån där film som på något sätt etsar sig fast i hjärnan och sen vägrar försvinna? Denna filmen hade den effekten på mig när jag såg den för länge sedan. Den gick på tv sent en kväll och jag hittade den medan jag låg och flippade kanaler. Jag började titta och kunde faktiskt inte slita mig från den. Detta är enda gången jag sett den, eller ens hört talas om den, vilket är mycket synd för den borde få mer uppmärksamhet.
Filmen är baserad på ett extremt enkelt koncept som närmast liknar teater mer än film; två människor i ett rum som samtalar och interagerar. Det är allt. Alan Rickman spelar en förhörsledare i en icke namngiven samtida polisstat och Madeleine Stowe spelar en barnboksförfattare som är anklagad för att sprida propaganda via sina böcker. Det skulle kunna bli heltråkigt, men det blir det aldrig.
Filmen räddas på ett fantastiskt sätt av skådespelarinsatserna och det briljant skrivna manuset som får en att gissa vilt vad som egentligen är sanning och vad som är lögn. Rollerna är inte ens namngivna, utan nämns endast som ”Förhörsledare” och ”Offer” i eftertexterna, men det tänker man inte ens på förrän efter filmen. Det behövs liksom inte.
Man kan också påpeka att denna filmen gjordes långt innan Guantanamo Bay och före terrorism blev en ursäkt för att förneka människor deras mänskliga rättigheter. Det är nästan kusligt hur vad som då verkade som mörk science fiction nu verkar ha blivit en tragisk verklighet. Förhoppningsvis kan den planerade nerläggningen av det kubanska fängelset fungera som en övergång till en mer mänsklig politik igen…
Men denna filmen är naturligtvis inte för alla smaker, det kanske ni har räknat ut själva. Är man sugen på en actionfilm ska man hålla sig undan från denna, men gillar man spännande psykologiska thrillers i ett långsamt tempo kan jag verkligen rekommendera denna glömda pärla. Om du kan hitta den.
Lord of the Rings på Blu-ray 2009
Nu verkar det faktiskt någorlunda officiellt – Blu-ray.com listar Lord of the Rings: Fellowship of the Ring med releasedatum 2009. Visserligen vet jag inte exakt hur ”officiella” blu-ray.com är, men det känns ju som om Sony inte skulle gilla att någon oansvarig ryktesspridare sitter på ett sånt domännamn.
Tyvärr listar de speltiden som 178 minuter, vilket innebär att det inte är extendend edition, alltså inte den förlängda versionen. Jag hoppas det bara beror på bristande information och att de satt den tiden bara för att ha nånting att visa. Resten av informationen är ju minst sagt bristfällig.
Det bästa vore, i min mening, att ha båda versionerna på samma skiva. Detta borde ju vara möjligt eftersom funktionen med branching faktiskt redan finns på dvd. Då kunde man ju välja vilken version man ville se när man startar filmen. De kunde ju via bd-live samla in statistik för hur många som väljer vilken version och slutligen inse att folk vill ha den förlängda versionen och skrota den kortare theatrical versionen.
Veckans filmtips: Dellamorte Dellamore
Denna veckan blir filmtipset lite obskyrt, men det kan inte hjälpas. Denna filmen hittar man kanske inte i närmaste ICA butik tyvärr. Men den är definitivt värd att leta efter om man gillar gamla skräckfilmer. Nu är det i och för sig ingen ren skräckfilm, utan en film med element av skräck, drama, komedi och filosofi och detta är ju ingen kombination man stöter på varje dag.
Dellamorte Dellamore, eller Cemetary Man som den också är känd som, handlar om en dödgrävare på en liten kyrkogård i staden Buffalora som passande nog heter Francesco Dellamorte, spelad av Rupert Everett. Han och hans dövstumme assistent Gnaghi har fullt upp med att begrava, och efter cirka en vecka begrava igen, sina kunder. Alla som begravs på kyrkogården vaknar nämligen upp efter cirka en vecka och är ute efter blod.
Så långt är historien tämligen standard, men det är här denna filmen skiljer sig från vanliga zombiefilmer. Francesco och Gnaghi tar det hela med ro och ser denna detalj som en del av jobbet. Ingen annan i byn känner dock till kyrkogårdens lilla egenhet.
Härifrån spinner historien vidare med kärlekshistorier och nattsvart humor på ett sätt som jag inte sett i någon annan film innan och efter denna. En kvinna, spelad av den otroligt sexiga Anna Falchi, dyker upp om och om igen och gäckar Francesco, samtidigt som Gnaghi blir förälskad i borgmästarens dotter. När hon dör i en bussolycka ser han sin chans till romans.
Från detta kastas man raskt vidare till diskussioner med Döden om livets vara och icke vara, ändå till slutet som jag fortfarande inte är helt klar över vad det betyder. Då har jag ändå sett filmen ett tiotal gånger. Det är som sagt ingen vanlig skräckfilm.
Jag kan inte nog rekommendera denna lilla bortglömda pärla, och om du inte är intresserad av filosofiska diskussioner eller stämningsfull och vacker scenografi, musik och berättarteknik, se den för de splattiga effekterna den onödiga nakenheten. 
Senaste inlägg
Arkiv
- februari 2010 (1)
- april 2009 (3)
- mars 2009 (13)
- februari 2009 (4)
- januari 2009 (9)
- december 2008 (6)
- november 2008 (6)
- oktober 2008 (7)
- september 2008 (5)