Nej, detta låter mer som deras tidigare album, i stil med Deep Cuts men i kombination med det mörkare och lite mer melakoliska ljudet från Silent Shout. Albumet släpptes tydligen till försäljning i digital form för flera månader sedan, men det är först nu det släpps i fysisk form, på CD och vinyl. Jag funderade att skaffa vinylen, men 199:- känns tyvärr lite för saftigt när CDn bara kostar 149:-.

Första singeln från skivan, If I Had A Heart, är inte det självklart bästa spåret på plattan, men definitivt ett av de bästa. Jag lyckades hitta en promosingel med remixar av Familjen och F*ck Buttons där den sistnämnda tilltalar mig mycket mer än originalet, men det säger nog mer om min musiksmak än låtens kvalitet. Denna remix lägger till en relativt snabb 4/4-takt men lyckas på något sätt ändå låta sorgsnare än originalet. Jag kan rekommendera denna ifall du hittar den. Remixen av Familjen gjorde tyvärr inget större intryck och det kändes som om den höll sig lite för nära ursprunget för att vara intressant.

Jag hittade även en video till If I Had A Heart, och den är verkligen lika stämningsfull som låten i sig.

Dessutom kommer ju flera andra storband inom genren, som Depeche Mode, Thåström, ett återuppståndet Bob Hund och Fever Ray. Det sistnämnda var inget jag kände till innan jag surfade in på festivalens hemsida, men det är tydligen Karin Dreijer Anderssons (ena halvan av The Knife) soloprojekt. Hon har släppt ett självbetitlat album som jag definitivt känner att jag måste undersöka närmare.

Ett besök på rockparty.se ger dock inte riktigt samma wow-känsla. Hultsfredsfestivalen har fört en något tynande tillvaro de senaste åren och årets upplaga, som utspelas helgen efter Arvikafestivalen ser tyvärr inte lovande ut. Det största banden hittills verkar vara The Killers och Franz Ferdinand, och inget av dem kan ju sägas vara i Korn-klass direkt. Man får hoppas att de har några tunga ess i rockärmen, annars kommer de troligtvis hamna i en nedåtgående spiral de närmsta åren.

Det är också en grymt bra låt, en av få låtar som jag kan lyssna på hur mycket som helst utan att tröttna. Det är väldigt ovanligt för mig vill jag lova. Familjen är ett alias för electropopartisten Johan T Karlsson, men när han spelar live har han Andreas Tilliander som backup, vilket alltid är en garanti för kvalitet.

Familjen fick en Grammis för Bästa Svenska Musikvideo 2007 och jag kan inte annat än hålla med i det valet. Å andra sidan, hur många bra svenska musikvideos gjordes det 2007? Jag kan inte komma på någon på rak arm. Video är regisserad av Johan Söderberg som är en av medlemmarna i Lucky People Center, ett annat av mina gamla favoritband.

NHK består av Kouhei Matsunaga och Toshio Munehiro, varav den förstnämnda tidigare jobbat ihop med bland andra Merzbow, Sean Booth från Autechre och Mika Vainio från Pan Sonic. En tämligen gedigen noise-bakgrund alltså.

NHK riktar mer in sig på techno men det finns fortfarande tydliga spår av deras tidigare musik. Ett par av spåren på Unununium drar definitivt mer åt noise än techno, dock är de ganska korta och fungerar mest som mellanspel mellan de ”riktiga” spåren.

Och det är bland dem som de riktiga guldkornen på skivan hittas. Redan på andra spåret, Persedes, dunkar det igång med intensivt driv och en blytung basgång man inte kan hjälpa att ryckas med av. Detta är helt klart skivans höjdpunkt. Resten av spåren tuffar på i bra takt och blandningen av techno och noise fungerar utmärkt. Jag har inte hört något så bra i genren sedan Porter Ricks och Techno Animal släppte Symbiotics för 9 år sedan.

Skivan verkar endast släppas på vinyl men finns även att köpa i digital form direkt i Raster-Notons webshop både som mp3 och förlustfritt format, applåd för det. Jag kan verkligen rekommendera denna skiva till dig som gillar lite skitig techno och inte är rädd för lite oljud emellanåt.

Nä, jag tror det största problemet är brist på nyskapande. Även om skivan vore lika bra som List Of Lights And Buoys eller Melody Mountain så skulle den inte kännas lika nyskapande och spännande som de albumen, eftersom denna mest känns som en upprepning av dem.

Det finns dock några höjdpunkter som gör att skivan är värd sitt pris. Covern på Tom Pettys Don’t Come Around Here No More ger en del behagliga rysningar utefter ryggraden och öppningsspåret Jailbreak av de gamla hårdrockarna Thin Lizzy ger lite gåshud i sina bästa stunder. Tyvärr känns resten av låtarna lite anonyma och ingen av dem står ut eller sätter sig riktigt på minnet.

Produktionen då? Här har man verkligen inget att klaga på. Pål Hausken och Helge Steen ser till att allt ackompanjemang passar in perfekt och ger upphov till en hel del mys i sig självt. Ljudkvalitéten är på topp, som alltid när det gäller Helge Grammofon i allmänhet och Deathprod i synnerhet.

Allt som allt, en bra skiva men lite tendenser till enformighet om man är bekant med Susannas tidigare material. Har man inte hört henne förut kan jag varmt rekommendera den.

De skivorna är såna jag ständigt återkommer till. Susannas nästan magiskt vackra och bräckliga röst gör att man nästan glömmer att andas ibland. Hennes cover på Leonard Cohens klassika Hallelujah är lika bra som, om inte bättre än, orginalet.

Skivan har spelats in med väldigt traditionell analog utrustning för att komma bort från den hiskeliga trenden med komprimering och loudness som råder inom större delen av musikbranchen idag. Jag applåderar detta och önskar att fler artister skulle vara lika medvetna om hur dagens masterings- och mixningsideal misshandlar deras musik.

Metallicas senaste skiva Death Magnetic till exempel, är musikaliskt en av de bästa de släppt på många år, men tyvärr är den närmast olyssningsbar i längre stunder. Lyssningströttheten sätter in efter endast ett par låtar på grund av komprimering som gör att allt manglas ihop till en sörja och en mixning av trummorna ovanpå det som gör att allt annat känns sekundärt. Och så pass intressant trummis är inte Lars för att det ska vara motiverat.

Men tillbaka till trevligare saker. Flower Of Evil släpps på cd och, som numera är brukligt igen, på vinyl. Jag funderar starkt på att köpa vinylen istället för cdn denna gången, eftersom så pass mycket energi lagts på ljudkvaliteten.

Första albumet jag hörde med John Twells, bättre känd som Xela, var det fantastiska For Frosty Mornings And Summer Nights, en underbar blandning av glitch-hop och melankoliska melodier. Senare släppte han det betydligt mörkare albumet The Dead Sea, inspirerad av filmmusik till diverse skräckfilmer. Tyvärr tyckte jag inte detta var lika intressant, trots min förkärlek till ungefär samma filmer.

Nu släpper han alltså ett nytt album, vid namn In Bocca Al Lupo, den 8:e december 2008. Titeln betyder Lycka Till, i betydelsen Break A Leg som man säger i teaterkretsar när man önskar någon lycka till. Enligt pressmaterialet är detta producerat som ett soundtrack till en konstutställning med skräcktema och kan ses som en uppföljare till förra skivan. John har tydligen tillbringat en hel del tid på sistone i Spanien och Italien, där han besökte gamla gotiska katedraler, basilikor och förfallna kyrkor i jakt på inspiration.

Jag förbeställde skivan så fort jag fick syn på den, utan att ens provlyssna, så mycket gillar jag hans första album. Jag hoppas han lyckas bättre med skräckinfluenserna denna gången än på The Dead Sea.

Senare fick jag reda på att de höll på att bygga ett system för någon slags musikprenumerationstjänst, och jag blev lite skeptisk. Jag menar, finns det verkligen plats på en marknad som domineras så hårt av iTunes och illegal nerladdning? Så jag önskade dem lycka till och tänkte inte så mycket mer på det.

Men de senaste dagarna verkar intresset för Spotify rusat i höjden helt plötsligt, efter uppgifter om att de börjat flytta sina servar till lite större doningar. Det verkar som de snart är redo att öppna upp tjänster för fler än deras (ganska mångfaldiga) betatestare. Det ska verkligen bli intressant att se hur de klarar av trycket från hundratusentals samtidiga användare som strömmar musik från dem samtidigt. Troligtvis har de räknat med detta och dimensionerat kapaciteten därefter, men jag misstänker att det är lätt att underskatta intresset för denna tjänst.

Tanken är att man ska kunna välja mellan en prenumerationstjänst, som kostar en fast summa varje månad, och en gratistjänst, som är reklamfinansierad. Jag hoppas det går bra för dem, det behövs verkligen lite nytt liv och nya idéer i musikbranschen.