Jimmys blogg

Veckans filmtips: The Fall

Jag tror jag allvarligt får börja fundera på om jag ska döpa om denna sektionen. Det är inte så lätt som det ser ut att hinna med en film i veckan. Men nu är det iallafall dags igen.

Idag tänkte jag rekommendera filmen The Fall av av regissören Tarsem Singh. Tarsem har tidigare gjort en annan av mina favoritfilmer, The Cell, och han gjorde mig inte besviken med detta nya alster. Samma storslagna och otroligt imponerande bildspråk som i The Cell lever kvar och även om filmen vore tråkig skulle man kunna uppskatta den enbart för detta.

Nu är den ju inte tråkig, som tur väl är. Filmen utspelar sig på ett kloster/sjukhus någonstans i Mexico runt 1920-talet, där en amerikansk stuntman, spelad av Lee Pace, blivit inlagd efter att ha skadat sig allvarligt vid en filminspelning i närheten. En annan patient är den unga Alexandria som springer runt med armen i gips och hittar på diverse hyss.

De två träffas och Roy, som stuntmannen heter, börjar berätta sagor för Alexandria. Det är nu magin sätter igång. Sagan som berättas vävs dock ihop med verkligheten mer och mer och blir alltmer tragisk när verkligheten börjar bli för mycket för Roy. Bilderna man ser utspelas i Alexandrias huvud, vilket ger utrymme för en del subtil humor. Till exempel när Roy nämner en ”indian” ser man en indier, men allt eftersom blir det mer och mer tydligt att han egentligen menar en indian.

Jag tänker inte avslöja något om själva sagan eftersom jag alltid ansett att man bör ta sig an filmer med så lite information som möjligt för att de ska kunna upplevas på rätt sätt. Vad jag dock kan avslöja att Tarsem funnit en liten guldklimp i den unga flickan som spelar Alexandria. Hon är definitivt en av de mest naturliga skådespelerskorna jag någonsin sett, och hennes och Lee Paces samspel höjer denna filmen markant.

Se denna på så stor skärm du kan, helst med högupplöst projektor. Du kommer inte att ångra dig.

Tags: Filmtips

Veckans filmtips: Children of Men

Efter en veckas julpaus är det dags för ett litet filmtips igen. Det har ju inte varit någon brist på filmer på tv den senaste tiden, så ni kanske har klarat er utan mina ovärderliga råd.

Tipset denna veckan är en relativt ny film, regisserad av Alfonso Cuarón som jag måste erkänna är helt okänd för mig. Huvudrollsinnehavaren Clive Owen spelar en nerdekad före detta aktivist vid namn Theo Faron i en nära framtid, där mänskligheten långsamt håller på att dö ut på grund av en mystisk oförmåga att fortplanta sig. Det föds alltså inga barn längre och det har det inte gjort på 18 år.

Detta är, som ni kanske förstår, en ganska dystopisk science-fiction film. Som all god sci-fi speglar den många av dagens problem och rädslor på ett skrämmande sätt, med fascism och krig som vardagsmat.

Theo blir genom diverse händelser beskyddare av en kvinna som mot alla odds har blivit gravid. Hans uppdrag är att föra henne till säkerhet hos en grupp som kanske inte ens existerar, vilket visar sig farligare än han trott.

Filmen blandar action och drama på ett sätt som får en att ryckas med och jag hade svårt att slita ögonen från skärmen förrän eftertexterna började rulla. Den innehåller dessutom en av de mest effektfulla och medryckande actionscenerna jag någonsin sett, där man får följa Theo i en enda lång tagning när han springer mellan hus mitt under rådande strider. Denna scenen slår lätt landstigningsscenen i Saving Private Ryan i ren och skär adrenalinpumpande action.

Men filmen innehåller som sagt mycket mer än action och jag kan därför rekommendera den till så gott som alla som gillar bra filmer helt enkelt.

Tags: Filmtips

Veckans filmtips: Closet Land

Har du någonsin sett en sån där film som på något sätt etsar sig fast i hjärnan och sen vägrar försvinna? Denna filmen hade den effekten på mig när jag såg den för länge sedan. Den gick på tv sent en kväll och jag hittade den medan jag låg och flippade kanaler. Jag började titta och kunde faktiskt inte slita mig från den. Detta är enda gången jag sett den, eller ens hört talas om den, vilket är mycket synd för den borde få mer uppmärksamhet.

Filmen är baserad på ett extremt enkelt koncept som närmast liknar teater mer än film; två människor i ett rum som samtalar och interagerar. Det är allt. Alan Rickman spelar en förhörsledare i en icke namngiven samtida polisstat och Madeleine Stowe spelar en barnboksförfattare som är anklagad för att sprida propaganda via sina böcker. Det skulle kunna bli heltråkigt, men det blir det aldrig.

Filmen räddas på ett fantastiskt sätt av skådespelarinsatserna och det briljant skrivna manuset som får en att gissa vilt vad som egentligen är sanning och vad som är lögn. Rollerna är inte ens namngivna, utan nämns endast som ”Förhörsledare” och ”Offer” i eftertexterna, men det tänker man inte ens på förrän efter filmen. Det behövs liksom inte.

Man kan också påpeka att denna filmen gjordes långt innan Guantanamo Bay och före terrorism blev en ursäkt för att förneka människor deras mänskliga rättigheter. Det är nästan kusligt hur vad som då verkade som mörk science fiction nu verkar ha blivit en tragisk verklighet. Förhoppningsvis kan den planerade nerläggningen av det kubanska fängelset fungera som en övergång till en mer mänsklig politik igen…

Men denna filmen är naturligtvis inte för alla smaker, det kanske ni har räknat ut själva. Är man sugen på en actionfilm ska man hålla sig undan från denna, men gillar man spännande psykologiska thrillers i ett långsamt tempo kan jag verkligen rekommendera denna glömda pärla. Om du kan hitta den.

Tags: Filmtips

Veckans filmtips: Dellamorte Dellamore

Denna veckan blir filmtipset lite obskyrt, men det kan inte hjälpas. Denna filmen hittar man kanske inte i närmaste ICA butik tyvärr. Men den är definitivt värd att leta efter om man gillar gamla skräckfilmer. Nu är det i och för sig ingen ren skräckfilm, utan en film med element av skräck, drama, komedi och filosofi och detta är ju ingen kombination man stöter på varje dag.

Dellamorte Dellamore, eller Cemetary Man som den också är känd som, handlar om en dödgrävare på en liten kyrkogård i staden Buffalora som passande nog heter Francesco Dellamorte, spelad av Rupert Everett. Han och hans dövstumme assistent Gnaghi har fullt upp med att begrava, och efter cirka en vecka begrava igen, sina kunder. Alla som begravs på kyrkogården vaknar nämligen upp efter cirka en vecka och är ute efter blod.

Så långt är historien tämligen standard, men det är här denna filmen skiljer sig från vanliga zombiefilmer. Francesco och Gnaghi tar det hela med ro och ser denna detalj som en del av jobbet. Ingen annan i byn känner dock till kyrkogårdens lilla egenhet.

Härifrån spinner historien vidare med kärlekshistorier och nattsvart humor på ett sätt som jag inte sett i någon annan film innan och efter denna. En kvinna, spelad av den otroligt sexiga Anna Falchi, dyker upp om och om igen och gäckar Francesco, samtidigt som Gnaghi blir förälskad i borgmästarens dotter. När hon dör i en bussolycka ser han sin chans till romans.

Från detta kastas man raskt vidare till diskussioner med Döden om livets vara och icke vara, ändå till slutet som jag fortfarande inte är helt klar över vad det betyder. Då har jag ändå sett filmen ett tiotal gånger. Det är som sagt ingen vanlig skräckfilm.

Jag kan inte nog rekommendera denna lilla bortglömda pärla, och om du inte är intresserad av filosofiska diskussioner eller stämningsfull och vacker scenografi, musik och berättarteknik, se den för de splattiga effekterna den onödiga nakenheten.

Tags: Filmtips

Veckans filmtips: Memento

Ok, det här med veckans filmtips gick ju inget vidare, jag klarade det inte ens två veckor. Men att döpa om det till Varannan Veckas filmtips blir ju lite konstigt, så det får vara som det är.

I alla fall, filmen jag tänkte rekommendera denna veckan heter Memento och är regisserad av Christopher Nolan som senare bidragit till filmvärlden med filmer som Batman Begins, The Prestige och nu senast en liten rulle vid namn The Dark Knight.

Guy Pearce spelar Leonard, en man på jakt efter sin frus mördare. Kruxet ligger i att i samband med mordet fick Leonard en skallskada som gör att han nästan helt saknar långtidsminne. Han minns allt som hände innan skadan, men efter den kan han endast minnas cirka 5-10 minuter bakåt. Genom lappar, foton och tatueringar håller han informationen om sin jakt uppdaterad.

Filmen utspelar sig i korta episoder i omvänd kronologisk ordning, vilket gör att man som tittare får en genialsik inblick i hur Leonard upplever världen. Han träffar människor som känner honom men han, och du som tittare, har endast Leonards foton och anteckningar till hjälp för att veta vilka de är.

Som om detta inte vore nog utspelas en parallell sekvens med jämna mellanrum. Denna visas i rätt kronologisk ordning, i svartvitt för att särskilja den från den andra historien. Här sitter Leonard i ett hotellrum och pratar med någon i telefonen, berättandes bakgrundshistorien både för honom och tittaren.

Hur det hela slutar tänker jag inte gå in på, men jag kan avslöja att slutet är tankeväckande och tämligen oväntat. Detta är en film för dig som vill fundera lite själv, men inte vill bli helt konfunderad när filmen väl är slut. En stor rekommendation och en av mina absoluta favoritfilmer.

Tags: Filmtips

Veckans filmtips: [REC]

Välkommen till en ny avdelning som jag ska försöka uppdatera regelbundet; veckans filmtips. Här kommer jag, som namnet kanske antyder, att tipsa om filmer jag gillar och som kan passa bra en fredagskväll efter jobbet.

Eftersom jag är lite av en skräckfilmsfantast tänkte jag inleda med en relativt ny spansk film av regissörerna Jaume Balagueró och Paco Plaza. Jaume kände jag till sedan tidigare och har uppskattat hans tidigare filmer. Om du gillar denna filmen kan jag rekommendera hans tidigare filmer Frágiles och Darkness. Paco Plaza är jag tyvärr inte bekant med sedan tidigare, så jag kan inte direkt rekommendera något där.

Nog pratat om det, tillbaka till filmen. [REC] är en relativt kort, men fruktansvärt effektivt berättad historia om Ángela Vidal, spelad av Manuela Velasco, en reporter på ett tv-bolag som ska göra ett reportage om hur en natt på en brandstation kan gå till. Tyvärr lyckas hon pricka in en av de mest händelselösa nätterna på länge och blir snart uttråkad. De första 10-20 minuter speglar detta väl, då i princip ingenting händer.

När så ett larm äntligen kommer in blir det plötsligt betydligt mer aktivitet, fart och fläkt. Brandmännen slänger sig i bilen och rycker ut, med reporter och kameraman ombord. Larmet gäller en byggnad där något har hänt och det är oklart exakt vad, men en av hyresgästerna har hört skrik och ringt efter hjälp. Efter detta börjar den riktiga historien och spänningen släpper inte förrän eftertexterna börjar rulla. Jag vill inte avslöja för mycket av handlingen, men kan säga att det rör sig om ett klassiskt tema med hungriga zombies.

Hela filmen utspelar sig från kameramannens synvinkel, sedd genom hans kamera. Dena berättarteknik har gjorts ett antal gånger förut, det mest kända exemplet är nog Blair With Project, men är synnerligt effektivt i denna film.

Trots att filmen är från 2007 har det redan kommit ut en amerikansk remake av den, med namnet Quarantine, och jag måste varna för denna. Inte själva filmen, för den har jag inte sett, men för trailer och filmaffischer som avslöjar alldeles för mycket. Trailern innehåller, tro det eller ej, slutscenen från filmen. För mig är det ofattbart hur man kan göra så.

Men men. Det spanska orignalet rekommenderas härmed varmt som en av de mest ruggigt effektiva skräckfilmerna jag sett de senaste åren.

Tags: Filmtips