Nej, detta låter mer som deras tidigare album, i stil med Deep Cuts men i kombination med det mörkare och lite mer melakoliska ljudet från Silent Shout. Albumet släpptes tydligen till försäljning i digital form för flera månader sedan, men det är först nu det släpps i fysisk form, på CD och vinyl. Jag funderade att skaffa vinylen, men 199:- känns tyvärr lite för saftigt när CDn bara kostar 149:-.

Första singeln från skivan, If I Had A Heart, är inte det självklart bästa spåret på plattan, men definitivt ett av de bästa. Jag lyckades hitta en promosingel med remixar av Familjen och F*ck Buttons där den sistnämnda tilltalar mig mycket mer än originalet, men det säger nog mer om min musiksmak än låtens kvalitet. Denna remix lägger till en relativt snabb 4/4-takt men lyckas på något sätt ändå låta sorgsnare än originalet. Jag kan rekommendera denna ifall du hittar den. Remixen av Familjen gjorde tyvärr inget större intryck och det kändes som om den höll sig lite för nära ursprunget för att vara intressant.

Jag hittade även en video till If I Had A Heart, och den är verkligen lika stämningsfull som låten i sig.

NHK består av Kouhei Matsunaga och Toshio Munehiro, varav den förstnämnda tidigare jobbat ihop med bland andra Merzbow, Sean Booth från Autechre och Mika Vainio från Pan Sonic. En tämligen gedigen noise-bakgrund alltså.

NHK riktar mer in sig på techno men det finns fortfarande tydliga spår av deras tidigare musik. Ett par av spåren på Unununium drar definitivt mer åt noise än techno, dock är de ganska korta och fungerar mest som mellanspel mellan de ”riktiga” spåren.

Och det är bland dem som de riktiga guldkornen på skivan hittas. Redan på andra spåret, Persedes, dunkar det igång med intensivt driv och en blytung basgång man inte kan hjälpa att ryckas med av. Detta är helt klart skivans höjdpunkt. Resten av spåren tuffar på i bra takt och blandningen av techno och noise fungerar utmärkt. Jag har inte hört något så bra i genren sedan Porter Ricks och Techno Animal släppte Symbiotics för 9 år sedan.

Skivan verkar endast släppas på vinyl men finns även att köpa i digital form direkt i Raster-Notons webshop både som mp3 och förlustfritt format, applåd för det. Jag kan verkligen rekommendera denna skiva till dig som gillar lite skitig techno och inte är rädd för lite oljud emellanåt.

Nä, jag tror det största problemet är brist på nyskapande. Även om skivan vore lika bra som List Of Lights And Buoys eller Melody Mountain så skulle den inte kännas lika nyskapande och spännande som de albumen, eftersom denna mest känns som en upprepning av dem.

Det finns dock några höjdpunkter som gör att skivan är värd sitt pris. Covern på Tom Pettys Don’t Come Around Here No More ger en del behagliga rysningar utefter ryggraden och öppningsspåret Jailbreak av de gamla hårdrockarna Thin Lizzy ger lite gåshud i sina bästa stunder. Tyvärr känns resten av låtarna lite anonyma och ingen av dem står ut eller sätter sig riktigt på minnet.

Produktionen då? Här har man verkligen inget att klaga på. Pål Hausken och Helge Steen ser till att allt ackompanjemang passar in perfekt och ger upphov till en hel del mys i sig självt. Ljudkvalitéten är på topp, som alltid när det gäller Helge Grammofon i allmänhet och Deathprod i synnerhet.

Allt som allt, en bra skiva men lite tendenser till enformighet om man är bekant med Susannas tidigare material. Har man inte hört henne förut kan jag varmt rekommendera den.